Varghöst och fullmåne

Hög luft, kallt, strålande solsken och en extra tröja under skinnjackan.
Sådana dagar är hösten min absoluta favoritårstid.
Lika mycket som mörka, regniga dagar får mina nerver att göra uppror.
Himmel och helvete i kubik från september till nyår.

I helgen är vi i Habo och hälsar på farmor och farfar, det vill säga min mor och far.
Men just denna helg har farmor rest bort på hjälparbete i Rumänien två veckor, så farfar får stå ut med oss alldeles själv.

Då vi anlände i eftermiddags berättade han att han haft sällsynt sällskap på gärdet utanför köksfönstret en kulen morgon i veckan.
Nere i skogsbrynet, där rådjuren brukar möta upp var morgon, syntes nu istället en ljusgrå gestalt sittandes i det sakta gryende morgonljuset.
Då min far först såg detta utan glasögon var han tvungen att leta upp desamma för att verkligen tro på det han såg.
Efter ett drygt 60-årigt liv i skog och mark fick han nu se en syn han aldrig någonsin sett tidigare eller ens trodde sej få uppleva:
En livs levande vildvuxen varg.
Efter en kort stund reste sej den gråa, och nu uppenbart rejält storvuxna gestalten, lufsade iväg över gärdeskanten och blottade en lång grå svans innan han försvann in i skogen.

Man må tycka vad man vill om dessa djurs existensberättigande i vår natur (och det tycks, tro mej), men att någonsin få se en varg i sitt rätta element vore en enorm och helt oförglömlig upplevelse.
Jag går nu och kikar ner mot skogsbrynet, men får istället se rådjursgeten tillbaka för bete.
Och inser att vargen dragit vidare på sin jakt efter eget revir och egen familj.

Inatt är det fullmåne.
Och vargen i mig kommer som vanligt hålla mig vaken.